Hofstad

Idag gick jag upp innan mamma och pappa. 
Jag startade datorn. Den "jammade" sig på Google Chrom. Mamma fixade problemet. Ute var det vackert väder och -8,7 grader och stark vind från öst. Pappa gick också upp.
Vi klädde oss och gick ut en sväng. Det är gott att sträcka lite på kroppen. Vi gick gamla vägen till Longyearbyen flygplats. Vi vände näsan hemåt då vi mötte på bara is och skugga. Det var svin kallt i vinden, en typisk dag att få förfrusningar. Vi klarade oss hem utan några stora olyckor.
Mamma hoppade in i huset. Hon tog inte av skorna, solglasögonen daggade, hon grabbade tag i väskan och soporna. Vi skulle till mat affären. Jag smög in och stannade hemma när mamma och pappa gick.
På butiken låg det pappers lappar här och var i hyllorna. Där stod det att det var slut på till exempel prior, korv, och dygligt. Allt på grund av att flygplanen hade inte kommit. Det var inte "Polsk vecka" men färska saker var det dårligt med.
Mamma gick och hämtade mig. Vi gick till Kroa för att äta.
Det tog väldigt lång tid att få en servitris till vårant bord idag. Vi vurderade faktiskt att gå hem! Det är ok att vänta om det är fullt hus, men nu var dem absolutt inte överarbetade. Slöa rätt ut sagt. Innan sanden på våra fiktiva timglas hade runnit ur, kom en servitör. Vi bestälde. Mamma ville inte ha vitlökssås och var noga med att påpeka det. Efter lång tid kom maten. Mammas mat var täckt av vitlökssås. Hon blev irriterad, men skrapade bara bort såsen, för att vi orkade inte att vänta igen. Vi åt under tystnad. Det var inte svårt. Grannbordet fyllde hela restauranten. En liten grupp med "indölingar" var drabbade av flygförbudet. Möjligens, dem var inte 100% säkra, men planerade vad de skulle gjöra om flygplatsen var stängd. Vi tycker synd om SAS eftersom folk som inte har krav på ersättning ska ha ut för hotel, mat osv. Det är alltid någon som vill fuska till sig saker. Men att sitta och prata så högt at dem lika gjärna kunde ha varit på radio är inte så smart. Det kunde vara någon från flygbolaget eller dygligt där. Vet man aldrig. Telefoner som tjöt stup i ett. När dem äntligen skulle gå, ville pojken som var med ha mat (han var på min ålder)! Det skulle han få, även om alla dem andra hade ätit innan vi kom. Betalat hade de också. Det var mycke matematikk som försig gick, dividering och pengar hit och dit. Svårt att få summor till att gå ihop. Jobbiga menniskor som tog mycket med plats! Tur att vi inte har med dem att göra. 
Vi gick hem med blödande öron. Vi såg på en film. Terje hade kommit hem. Vi gick dit och levererade den försenade födelsedags presenten. Han blev jätte nöyd. Vi kollade lite på tv, sen det blev läggdags. Pappa ska ju på arbetet imorgon.

Hit men inte längre. Skugga och is, inte så roligt att gå.

Vi njuter synet av fjord och branta berg.

Hamnen. Ingen båtar. Vi kan se varför namnet var Spitsbergen.

Vagncentralen.

Bror