Hofstad

Jag gick upp före 8. Vi skulle på tur till Vindodden.
Pappa skulle jobba lite där. Mamma skulle åka skoter för första gång. Hon har klarat av konststycket att inte åka skoter på alla dem här åren.
Vi lånade en Articcat ZR1 en 1000 kubikare av LNSS. Pappa tankade, hämtade och packade vad han måtte ha använding för bakpå på släpet samtidigt som mamma och jag klädde på oss. 
Mamma och jag var en liten tur på butiken för att köpa med nygräddat bröd.
Äntligen var det dags för mamma att köra skoter och jag skulle sitta på med henne. Vi satte iväg på den "långa" resan.
Det var -15 ute när vi åkte och solen sken som aldrig förut. Inga moln på himlen. Vi åkte och åkte, mil efter mil. 7 sammanlagt den ena vägen. Vi stannade till en gång vid en brant vägg. Det var berg och dalar täckte av is så långt öga kunde se. Vid ett tillfälle ramlade veden nästan av. Pappa fixade det och jag kollade på naturen. Släpet han hade var demolerad, inga dämpare och skidorna gled inte. Hel kass. När han som användte den sist åkte, hade den slått rundt två gånger.  
När det bara var en kilometer kvar tills vi var framme, ramlade den ena vedesäcken av. Mamma och jag tog den mellan oss på skotern och fraktade den bort till pappa som hade stannat till lite längre fram. Det var en riktig brant backe ner till fjorden. Där låg Rækheim, stugan.
Den var gjord av ryssk driv-timmer som kommer från Sibirien med havs strömmerna och hamnar till sist på Svalbard.
Det var pappas sjäf och hans två barn som var i stugan. En pojk på 7 år och en flicka på 3 år.
Tiden gick. Pappa installerade en ugn och fixade dörren som han också fixade i fjol så den skulle bli isbörn säker. Vi åt lite mat, sen vände vi näsan hemåt.
Vi åkte en annan väg, via en fångststation. "Villa Fredheim".  Där bodde det förr i världen en man som övervintrade där i 38 år! Han var kom första gången som 18 åring. Dem kallade han Kungen av Sassen. Där fick man fånga sin egen mat i mörkret.
Vi tog också en sväng bort till båten i isen, Noordenlicht. Vi åkte inte helt inn till Van Post glaciären. Det var fint i solen, men kaldt i skuggan. Vi förtsatte att köra hemåt. Mamma och jag hoppade på en liten kulle, hela skotern över marken.
Vi såg inga isbjörnar, även om det var läge för det. Men renar såg vi massor av. 
Det första stället vi stannade till efter att vi kom tillbaka till Longyearbyen, var upphållet. Pappa lämnade sina verktyg där. Där ifrån åkte vi till LNSS skoter parkering. Pappa lämnade släpet. Nu var det tid för att tanka. På macken var det många skotrar som skulle tanka. Det var kö! Vi fyllde upp skotrarna med bensin och åkte hem. 
Jag bytade ut mina skoterkläder med något mer passande och åt några mackor. Nu var det tid för klubben. Jag spelade pingis och biljard. 
Klubbledaren glömde tiden, så vi var där länger enn till 2030. Jag kom hem när det stängde, fick middag och kollade på TV. 

Advenstfjorden.

Här satt jag i drygt 14 mil.

Vi stoppade och kikade på naturen.

Stor skoter, liten mamma med stora stövlar (lånade i strl. 42).

Platt och fint i fjorden innan isen packar sig.

På utsidan av Rækheim. Du ser att isen har gått upp. Nu är det tid för isbjörnarna att komma in och jaga säl. I fjol var pappa på den här kojan och fixade fönstret efter att en isbjörn hade varit inom och hälsat på.

Sassen fjorden, full zoom.

Fångsts station "villa" Fredheim. Här övervintrade Hilmar Nöys i 38 år.

Noorderlicht. Båten i isen. Den ligger alltid här. Den är byggdt av träd och tåler att frysa fast.

Vi står och kollar mot , Van Post breen, en glaciär.

Tyvärr är inte färgarna så bra. Det var världens grönfärg på isen. Men det blev borta eftersom det bev för mycke zoom och solen lyser så man inte ser i displayet vad man tar kort på. 

Branta fjäll rundt fjorden.

Här kan man gå i dagar och månader utan att prata med folk.


Bror.